Det var Midia Osman-Taha och jag som i
egenskap av folkhögskolelärare från Sverige åkte
ner till Suleymania i månadskiftet oktober-november. Resan gick
med flyg och sen bil via Turkiet eftersom inga flygbolag i dagsläget
går från Sverige till Irak på grund av UD:s
avrådan. Precis innan avresan hade alla vi inblandade oroats av
Turkiets hot om väpnat intrång i Kurdistan efter attacker
från PKK. Läget bedömdes som stabilt trots allt.
Dessutom hade ju så många arbetat hårt för att
kursen skulle bli av, och att den skulle bli av nu. Alla berörda
hade sökt om ledigt från sina ordinarie jobb och en lokal
var bokad. Jag hade fått tjänstledigt från Malmö
Folkhögskola där jag bland annat undervisar i svenska och
samhällskunskap. Midia höll just på att avsluta sin
folkhögskolelärarutbildning vid Linköpings universitet
med ämnena media och integration.
Vi var på plats, vi skulle börja!
En och en kom de in i lektionsrummet på utbildningsministeriet
i Suleymania, de blivande folkhögskolelärarna. Det var
lördagen den 3 november och trots att hösten var långt
gången visade termometern fortfarande över 25 grader,
vilket alla sa var ovanligt varmt för årstiden. Vi skulle
tillbringa en månad tillsammans, jag, Midia och de, en grupp
lärare och akademiker, alla bosatta i Suleymania. Vilka skulle
komma? Hade allt ordnat sig med allas tjänstledighet?
Efter sommarens ansökningsprocesser
och intervjuer hade nio personer antagits till projektet trots att
man bara har planerat tillsätta sex tjänster i den framtida
skolan i Suleymania som öppnar hösten 2008. Överintaget
var tänkt som en resurs ifall någon skulle få
förhinder, samt inför starten av ytterligare två
skolor i Erbil och Dohouk. En antagen hade i förväg tackat
nej till sin plats i projektet eftersom han valt att flytta
utomlands. Två av de antagna, kom inte första kursdagen,
verkade tveka av olika skäl och bestämde sig sen för
att tacka nej till sina platser för att stanna kvar på
sina nuvarande tjänster.
Alltså var det sex av de antagna
som kom, fyra män och två kvinnor. Man hälsade och
log vänligt men också avvaktande eller förväntansfullt.
Några kände eller kände till varandra sen innan,
genom sina arbeten som lärare och var överraskade och glada
att mötas så här. Dagen som följde, har det
visat sig senare, blev avgörande för engagemanget som sen
skulle komma att utvecklas i gruppen.
Vi började med ett avslappnat
samtal där vi demokratiskt enades om tiderna för kursen.
Sen ville Midia och jag ta reda på deltagarnas förväntningar
både på kursen och kring folkhögskoleprojektet. Ur
tidningar fick de klippa bilder och göra collage gruppvis kring
hur de föreställde sig den framtida skolan i Suleymania.
Att göra något kreativt och att arbeta i grupp i
skolsammanhang var nytt för flera.
Därefter inträffade en
”incident” som var olycklig, åtminstone i stunden. Ett
antal självutnämnda representanter från ministeriet
kom in i lektionsrummet utan förvarning och ville tala till
deltagarna. Dessa välkomnades först men sen sades en hel
del annat, som lyckligtvis Midia förstod. Man talade till
deltagarna inte med dem, man sa och antydde osmickrande saker om dem,
deras motiv och deras lämplighet, man ville också pressa
dem att skriva ett kontrakt och förbinda sig att stanna i
projektet. Midia och jag blev tvungna att be dessa ministeriepersoner
lämna rummet och uppmanade dem att nästa gång prata
med oss innan de kom på besök.
Tankar om demokratiska inslag i
skolan, alternativa undervisningsformer, och frågan om vem som
”äger” projektet och vilka som kommer att styra över
den framtida skolan kom sen att bli nyckelfrågor genom hela
kursen.
I början övervägde vi
att göra en ny antagning av en till tre personer för att få
en grupp om åtta-nio personer, som det var tänkt först,
och undersökte olika sätt gå an uppgiften. Till slut
bestämdes att vi istället skulle satsa helt på de sex
kandidaterna som nu deltog och som verkade mycket positiva och
angelägna.
Av dessa sex är
fyra redan utbildade lärare med undervisningserfarenhet, en är
jurist med erfarenhet av internationellt demokratiarbete och av att
delta i och organisera workshops genom NGOs, och ytterligare en är
kemist med engagemang i bl.a. kvinnofrågor. Åldern på
våra lärarkandidater är förhållandevis
låg, de är alla mellan 24 och 42 år.
Månadskursen omfattades av att
vi träffades i fyra veckor mellan klockan halv nio och två
lördag till och med onsdag, med torsdag och fredag lediga. Ofta
gavs uppgifter för deltagarna att lösa på tid utöver
våra träffar. Vi fortsatte att vara på ministeriet i
lektionsrummet vi träffats i första dagen. Det var den
mycket hjälpsamma Iqbal som arbetar där som hade bokat
lokalen åt oss. Rummet var en datasal med stationära
datorer över hela rummet. Andra dagen möblerade vi om så
att vi hade tillgång till datorerna längs rummets sidor
och samtidigt hade en stor fri yta i mitten av rummet där vi
oftast satt med stolarna i en cirkel, utan några bord framför
oss. På ena väggen fanns en whiteboard. Precis utanför
vårt lektionsrum fanns ett mindre rum med en soffgrupp där
vi kom att sitta och prata under rasterna, och dricka te eller kaffe.
Första veckans kursinnehåll
var framförallt folkhögskolornas historia och idégrund.
Deltagarna var så nyfikna och drivande i diskussioner att flera
samtal dock gled in på ämnen och frågor som vi hade
tänkt ta upp först senare under kursen. Den andra veckans
kursinnehåll dominerades av demokrati i praktiken och
undervisningsformer på folkhögskolor. Tredje veckan
behandlade vi etiska och sociala utmaningar på folkhögskolor.
Bland annat tog vi upp den mer horisontella relationen mellan lärare
och deltagare, genus, funktionshinder och mångfald. Den sista
veckan knöt vi ihop flera frågor från de tre
tidigare veckorna, planerade för den annalkande distanskursen
och tränade på att använda föreningen
Tornseglarnas hemsida för att kunna kommunicera med varandra
framöver.
Under kursens gång
gjorde vi en poäng av att variera undervisningsmetoderna. För
att deltagarna skulle få känna på
variationsmöjligheterna, och skillnaden mellan olika metoder. Vi
hade diskussioner, praktiska övningar, enskilda arbeten och
grupparbeten, undersökande övningar, rollspel, loggböcker,
värderingsövningar, muntliga och skriftliga moment,
rundabordssamtal kring texter, en utomstående föreläsare
från en organisation, yoga, besök på två av
deltagarnas skolor där vi i grupp pratade inför flera
klasser om projektet, en utflykt till ett galleri och en bokhandel.
Allt i sann folkbildnings- och folkhögskoleanda.
Framstegen under
kursen manifesterades i diskussionerna och övningarna hela
vägen. Alla var med på tåget. När vi slutade
för dagen, fortsatte uppenbarligen deltagarna att fundera, söka
information och formulera idéer och frågor långt
utöver de uppgifter vi gav dem. Kanske blev det tydligast hur
långt vi hade kommit efter bara två veckor då vi
besökte en av deltagarnas arbetsplatser, en yrkesskola för
blivande lärare. När vi alla åtta pratade inför
klasserna där, turades om att ta ordet och besvara elevernas
frågor märktes dels hur mycket lärarkandidaterna
redan visste om och kände för folkhögskoletraditionen
och projektet, dels hur bra gruppen fördelade arbetet inom sig,
med respekt för varandra. Veckan därpå deltog vi i
KurdSat, en av de stora tv-kanalerna. Midia och en av
lärarkandidaterna deltog i ett direktsänt morgonprogram om
utbildning. Gruppen hade lottat om vem som skulle representera dem.
Kurdonia som var den som deltog växte uppenbarligen med
uppdraget.
Under kursen kändes
det ibland som om deltagarna upplevde att de fick lära om en
idealskola, deras idealskola. För det mesta var de upprymda och
entusiastiska, men ibland väcktes deras oro - var det för
bra för att vara sant, skulle något komma att hindra dem
från att förverkliga skolan som det var meningen och som
de ville? På vägen blev vi också medvetna om att man
i Suleymania har sett tidigare projekt, även skolprojekt, som
har misslyckats för att de har korrumperats. Det blev tydligt
för oss att våra lärare brinner för uppgiften
och vill kämpa för att det ska kunna bli en folkhögskola
med en verkligt demokratisk grundsyn.
Varje vecka
avslutades med en utvärdering av det som gjorts och med en
ventilering av förslag och av frågor som dykt upp.
Frågorna besvarades utifrån det jag och Midia visste
eller efter att vi hade kontaktat styrelsen för Tornseglarna i
Stockholm.
Sista veckan
planerade vi sen gemensamt för fortsättningen på
månadskursen. Vi bestämde oss för en form av
kombinerad studiecirkel och distanskurs med handledning via Internet
där jag och Midia skulle dela ansvaret med deltagarna för
innehållet. Vi bestämde att lärarkandidaterna efter
vår avresa skulle träffas en gång i veckan för
att diskutera eller arbeta kring ett ämne som anslås på
hemsidan innan. De skickar sammanfattningar av sina diskussioner till
oss som vi sedan skickar respons på tillbaka. Uppgiften att
förbereda ett ämne att arbeta kring roterar. Varannan vecka
är det vi och varannan är det någon av
lärarkandidaterna. På detta vis känns det som att
grupprocessen fortsätter, att läroprocessen ägs av
deltagarna samtidigt som det lämnas utrymme för stöd,
intryck, gensvar och såklart styrning utifrån också.
Vi har nu varit igång med distanskursen sen vår hemkomst
den första december. Och processen pågår, arbetet
fortskrider.
Författat
av Mariana Andersson, Malmö 2008-01-09
